Med fem minuter kvar hade hade helgens precis så röriga avsnitt åtminstone en behållning. Lou Ashby, Hanks nya partner i manlig infantilism, tog flera steg mot att kännas som en riktig, intressant karaktär, snarare än en älskvärd karikatyr.

Man borde kanske anat att det är alldeles för nära säsongsavslutningen för att fokuset på Ashby skulle stanna i lite fördjupande karaktärsutveckling. Den Pulp Fiction-plagierande twisten på slutet var varken gripande eller en effektiv cliffhanger – bara ett frustrerande antiklimax för oss som gillar Californication för ambivalensen och de små guldkornen av allmänmänsklighet, snarare än för att den skruvade LA-dekadensen är särskilt engagerande i sig. 

Californication-teamet sumpade avslutningen av den första säsongen ganska rejält. Med en halvtimme på sig att snöra ihop den fullknökade säsong två-säcken har de lagt upp för en ny besvikelse.

Men det blir i alla fall en säsong tre.

Jag nämnde det för min flickvän och hon blev förbannad. Män som skriver eller gör film om sina manliga livskriser är ett rött skynke för henne. Hon har antagligen fog för att känna så.

Hur som helst; jag tänkte på Erlend Loes vägg därför att jag för ett tag sedan målade om vår nya lägenhet. Jag jobbar sällan med händerna, och det kändes väldigt tillfredsställande att måla lägenheten. Fortfarande, ett par månader senare, tänker jag på hur nöjd jag är med att ha målat lägenheten.

En färdig text ger däremot sällan en sådan känsla av tillfredssällelse. När den är klar är man redan stressad över nästa.

Jag vet inte om det är belöningssystemen i våra stenåldershjärnor som har svårt att registrera kognitiva, abstrakta arbetsuppgifter som meningsfulla. Eller också jobbar man bara i en bransch där resultatet av ens arbete sällan är mer varaktigt än en månadslön.

Att skapa en digital kopia är gratis, att distribuera den är gratis. Det är på sätt och vis ett lika fundamentalt skifte som när industrialiseringen gjorde massproduktion nästan gratis.

Man kan ju fundera på vad industrialiseringen innebar för en hantverkare. Han fick förstås anpassa sig; antingen erbjuda något som tillverkning i industriell skala inte kunde erbjuda – något som var bättre än billigt – eller slå igen butiken.

Man kan också fundera på vad som hade hänt om1800-talets politiker hade lagstiftat mot storskalig produktion för att skydda hantverkarnas intressen.

Hur som helst; Kevin Kelly skriver väldigt bra om hur det går att tjäna pengar på information när information är gratis. Naturligtvis genom att erbjuda något som är bättre än gratis. Här finns det ursprungliga blogginlägget, och här en trevlig pdf-fil med samma text, från ChangeThis.

Den 9 december (om en vecka alltså) är det Novellfest i Stockholm. Läs mer här. Det kommer att bli grymt.

Julspecialen A Colbert Christmas: The Greatest Gift Of All har väldigt lite med den vanliga Colbertska politiska satiren att göra. Istället är det en ganska klassisk (men smart och bitvis väldigt rolig) humormusikal. Och gästspelen från Toby Keith och John Legend hade känts som omedelbara Youtube-klassiker – om bara Comedy Central hade släppt sitt material till Youtube. Nog för att de är generösa med klipp på sin egen hemsida, men Youtube är ändå Youtube. Det är där den stora publiken finns.

A Colbert Christmas visar vilken crossover-potential Stephen Colbert har; om han ska kunna förverkliga den kan inte Comedy Central hålla honom instängd i sitt eget lilla hörn av humorvärlden och webben.

Som det är kan jag bara bjuda på ett litet smakprov. Hela julspecialen finns att tillgå via de sedvanliga kanalerna.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=pwV42S5JNvU]