Manlig ångest, skribentångest

I går tänkte jag på Erlend Loe. Berättarjaget i en av hans böcker (jag minns inte om det är i Fakta om Finland eller i Expedition L; Loes huvudkaraktärer är ju nästan alltid förvillande lika) tänker mycket på att det enda han har byggt i sitt liv är en vägg. Han känner en tillfredsställelse över att ha byggt den där väggen och skulle vilja bygga något större. Han önskar att han var en av de män som Byggde Landet.

Jag nämnde det för min flickvän och hon blev förbannad. Män som skriver eller gör film om sina manliga livskriser är ett rött skynke för henne. Hon har antagligen fog för att känna så.

Hur som helst; jag tänkte på Erlend Loes vägg därför att jag för ett tag sedan målade om vår nya lägenhet. Jag jobbar sällan med händerna, och det kändes väldigt tillfredsställande att måla lägenheten. Fortfarande, ett par månader senare, tänker jag på hur nöjd jag är med att ha målat lägenheten.

En färdig text ger däremot sällan en sådan känsla av tillfredssällelse. När den är klar är man redan stressad över nästa.

Jag vet inte om det är belöningssystemen i våra stenåldershjärnor som har svårt att registrera kognitiva, abstrakta arbetsuppgifter som meningsfulla. Eller också jobbar man bara i en bransch där resultatet av ens arbete sällan är mer varaktigt än en månadslön.

En kommentar

Kommentera

Din e-postadress kommer aldrig att publiceras eller delas ut. Obligatoriska fält är markerade med en asterisk *